Efter att ha gått över 8 dagar så var jag så otrolig less på att vara gravid. Vilket säkert 99% av alla gravida är i just en sådan situation. Men måste tillägga att jag hade en helvetes jobbig graviditet med foglossning sedan dag ett och "graviditetsklåda" from HELL de 3 sista månaderna. För er som inte vet vad det innebär med riktigt graviditetsklåda så får man problem med gallsyrorna vilket kan vara farligt för barnet. Nu var det inte riktigt så för mig, mina gallvärden var bra under hela graviditeten men jag hade klådan i alla fall. Konstant, dygnet runt och inget hjälpte. Inte medcinen, det hjälpte inte om jag smorde in kroppen med lotion - NADA. Det tär på psyket kan jag lova. Plus foglossningen. Så den 8 maj hade jag liksom gett upp och ringde förlossningen och bad om att få en igångsättning förklarade min situation och fick en tid för bedömmning dagen efter. Måste också tillägga att jag hade haft kraftiga sammandragningar hela veckan som drog igång varje dag vid 17-tiden och avtog sent på kvällarna. Och samma visa var det denna kväll. Visserligen hade jag haft lite mer känningar under dagen, men inget som gjorde att jag gick och hoppades på att bebis skulle dyka ner.
Jag och maken såg finalen av Mästarnas mästare och sedan sista avsnittet av Springfloden, och jag hade haft lite kraftigare känningar vid det laget, men precis samma som alla andra kvällar så det var inget konstigt. Vi gick och lade oss vid tio tiden och precis då tyckte jag att det blev något kraftigare värkar än de jag haft tidigare så jag började klocka dem. Efter dryga 20 min kunde jag inte längre ligga kvar i sängen för att det gjorde för ont. Så jag gick runt i köket för att inte störa mannen som sov och fördrev tiden med att måla naglarna (!!). Hela tiden hade jag Emilias födelse i huvudet att vi kanske skulle få åka in på natten och så skulle bebis komma någon gång under dagen. Eller nej, jag tänkte nog att vi skulle åka in och sedan bli hemskickade för att det skulle vara ett bra tag kvar. För när Emilia föddes så var vi på förlossningen hela dagen...
I alla fall så blev värkarna mycket kraftigare och bara efter 1,5h så stod jag nästan inte ut längre utan ringde till förlossningen och drog hela storyn, hur länge jag hade haft värkar och hur ofta de kom. Tyckte själv att de var oregelbundna men medans jag hade dem i telefon så fick jag en värk och jag tror nog att hon hörde på mig att det kanske var läge att åka in och hon frågade om vi hade någon som kunde komma och vara barnvakt. Nu var det äntligen dags. Väckte maken och sa att det var dags och bad honom ringa till sin mamma. Stod inte ut att vara innomhus för det var för varmt och medans vi väntade på att farmor skulle komma så låg jag över motorhuven och tog värkarn som de kom. Klockan var 00:54 när vi åkte hemifrån och vi bor en bit utanför stan så det tar en stund att ta sig in till Ackis och jag är nu glad att vi åkte in på natten för det är inte lätt att ta sig dit snabbt dagtid då det är 30 nästan hela vägen dit igenom stan. Minns inte om vi sa så mycket i bilen påvägen in det enda jag tänkte var att om vi var tvungna att stanna för rött ljus så hade jag skrikit KÖR!! :)
När vi kom in tillförlossningen så skulle de först undersöka mig, jag hade för ont om kom inte ens upp på britsen så BM bestämde sig snabbt för att ge oss ett rum direkt och gjorde undersökningen där i stället och vi blev inskrivna. Nu hade jag såna sjuka värkar att jag mådde både illa och kände mig helt väck och jag sa omgående att jag ville ha Epuidral och de skickade efter narkosläkaren direkt. Jag bad även om att på TENS till att de skulle komma. När hon undersökte mig så fick jag en chock. Jag var öppen 7cm och vattnet hade inte gått, och vi fick veta att när väl vattnet går så kommer bebis! och bara några minuter senare gick vattnet. Klockan var då 00:45 och de fick avblåsa narkosen, de hann inte heller med att sätta dit någon TENS och de frågade istället om jag vill ha lustgas. Det var ett big NO från mig som redan var jätte illamående. Gillade inte den när Emilia föddes heller så jag tänkte inte ens testa denna gång och 8 minuter senare kom hon med navelsträngen runt halsen. De fick klappa liv i henne och de till och med förvarnade oss om att de kanske behövde springa iväg med henne men precis då började hon skrika och lyckan var total.
Både jag och mannen var något chockade över att det gick så himla fort. Trodde väl aldrig att jag skulle klara av att föda utan någon som helst smärtlindring, jag som har sådan låg smärttröskel men det gick ju det med. Totalt 17 min tog det sedan vi kom dit och blev inskrivna. Hade vi kommit in exakt 10 minuter senare så hade vattnet gått i bilen och vi hade kanske inte hunnit in i tid. Läskigt när man tänker efter. Men allt gick ju bra tillslut och vi har fått världens snällaste bebis.
Den 9 maj 00:53, 4300g & 53cm lång.
